Kommmer Mars erbjuda nya möjligheter för mänskligheten eller är det en flykt från ett förfallet Jordklot?

Elon Musk förespråkar etablering av mänskliga kolonier på Mars. Inspiration har han kanske funnit i de berättelser som författades under science-fiction genrens guldålder, 1950 och 60-talen. Dessa berättelser bjuder på diverse utmaningar för dess protagonister. En inkommande armada av rymdskepp eller ett dolt hot från en till synes hunsad hovnarr på flykt från en fruktansvärd mutant. Sällan ifrågasätts själva etableringen av mänskligt liv på andra planeter. Hur kan en självförsörjande civilsation etableras på utomjordliga himlakroppar?

Att sända en större delegation kolonister till Mars är för Musk ett realistiskt mål. Kortfilmer med tänkbara scenarier har animerats för att visa just hur rimligt detta är. Han förutser att bara inom några år kommer över en miljon människor ha upprättat en ny tillvaro på en död planet.

Här på jorden bygger Musk vacumfyllda rör genom vilket farkoster skjuts i hög hastighet. Här öppnar sig fantastiska möjligheter att bygga samman städer på den amerikanska västkusten. Att satsa på alternativ som höghastighetståg är tråkigt. Med tillräcklig fantasi, teknikoptimism och investeringar av andras pengar är allt möjligt.

Den testinstallation som installerades har nu rostat sönder och monterats ned till förmån för parkeringsplatser.

Bortsett från Jorden är Mars det näst lämpliga alternativet för liv. Ingen av de andra planeterna har bättre förutsättningar. Därmed inte sagt att det är lämpligt för liv. Det är bara det minst dåliga.

Phoenix Mars lander skickades till Mars för att sända tillbaks atmosfäriska prover. Dessa visade sig bestå av stora mängder giftigt damm som i praktiken gör planeten omöjlig för människor att vistas på. Att sanera Mars från detta damm är med dagens teknik omöjligt att genomföra.

En miljon människor är ett imponerande antal. Det är en enorm logistik utmaning att transportera denna mängd över en sträcka som tar över två år att genomföra. Vad ska alla dessa människor göra i en farkost där du inte kan vända på dig utan att slå armbågen i din nästa. Tänk på det nästa gång du stör dig på din bordsgranne på lunchen. Tänk dig att tillbringa tjugofyra timmar per dygn de närmsta två åren med denna person inpå dig. Det finns ingenstans att fly.

En miljon är ett litet antal för att kunna upprätthålla självhushållande kolonier på Mars. Experterna gissar att det behövs säkert tusen gånger så många människor för att uppna samma tekniska nivå som här på jorden.

I en intervju fastställer författaren och forskaren Adam Becker att ingenstans på jorden är förutsättningarna för liv sämre än på de mest gynnsamma platser på Mars. Att leva på arktis mitt i vintern är mer gynnsamt än någonstans på Mars.

Den största kända katastrof Jordens livsformer genomlidit var när en asteroid kraschade som slog ut en stor mängd djurarter under en kort period. En krater som bildade Mexikanska - ja Mexikanska - gulfen. Trots detta överlevde livsformer på jorden och mänskligheten kunde erbjudas herravälde. På Mars kan inget liv överleva längre än några timmar utan rymddräkt. Förutsättningar för liv på Mars är alltså sämre än när den största kända katastrof som inträffat på jorden inträffade.

Låt detta sjunka in.

Musk fantiserar att med hjälp av atombomber spränga mars-polerna för att på så sätt förbättra livsbetingelserna. Precis som i filmen “Total recall”. Det här pekar på ett av problemen med Musks problemlösningsstrategi. Den är fullständigt frånkopplad vetenskaplig metod och logik.

Metoden påminner om terra-formering som etablerades hos allmänheten genom en Star Trek film från början av åttiotalet. Det är en hittepå-term som används för att förklara hur en obeboelig planet omformas till att bli mer jordliknande. I filmen visade en animering hur en död planet omformades till en där växtlighet kunde växa och frodas. Ungefär på samma sätt som Musks bildspel. Det finns ingen som vet hur det skulle gå till i verkligheten. Om det ens är tekniskt möjligt. Ingen vettig människa använder detta som ett argument för att det är något som är genomförbart. I Star Trek har det sedan länge varit möjligt att använda en “Transporter” för att sända en persons molekyler/atomer/information från en plats till en annan. Det var ett bra sätt för produktionsbolaget att slippa bygga modeller av transportskepp och skapa kostsamma sekvenser för att sända karaktärer till olika planeter. Att i praktiken utföra dessa transporter är förmodligen enklare än att terra-formera hela planeter.

Bland de som skrev de fantastiska böckerna om kolonisering av andra planeter under science fictions guldålder nämns Asimov, Clarke och Heinlein. Jag kan rekommendera många av deras böcker. Framförallt för deras förmåga att skapa hela civilisationer utanför jordklotet. Jag kan förstå attraktionskraften hos dessa ideér. Om Musk läst böckerna ska vara osagt men dessa ligger till grund för populära filmatiseringar som han säkert sett.

Sammansättningen av resenärer på raketerna till Mars lämnas åt fantasin. Vi kan däremot utgå från att de som attraheras av dessa ideér förmodligen tillhör en specifik etnisk bakgrund. Förmodligen kommer resenärerna genomgå en prövning där urvalet är allt annat än opartiskt. Ett avsteg från detta är att kolonier kräver två kön för att civilisationen ska vara självhushållande. Vilket för finniga datanördar säkert är attraktivt på ett ytligt plan.

Miljardärer brukar inte nöja sig med den situation de befinner sig i. De säkerställer att de och sina arvingar fortsatt kommer tillhöra en elit. Ett medel att behålla makt är att låta ett begränsat fåtal besitta maktmedlen. De vill att massorna är passiva och inte erbjuder något motstånd.

I Huxleys “Brave new world” begränsas massornas syretillgång i ung ålder för att begränsa deras mentala kapacitet. I Orwells “1984” har social kontroll med angiverisystem löst samma problem med att begränsa motståndet.

Det finns andra berättelser med inte fullt så drastiska sätt att begränsa detta hot. I Philip K Dicks novell “Do androids dream of electric sheep” etableras tidigt i berättelsen att Deckards hustru Iran inte vill vakna.

Deckard: "You set your Penfield too weak, " he said to her. 
"I'll reset it and you'll be awake and-"

Iran: "Keep your hand off my settings." Her voice held bitter sharpness. 
"I don't want to be awake.""

Penfield är en konstgjord hjärn-stimulator som senare även kallas känslo-orgel. Deckard verkar också använda sig av en sådan men inte i samma utsträckning som hans hustru. Denna känslo-orgel håller henne sysselsatt i sin ofrivilliga vakenhet. Fick hon välja skulle hon välja att sova bort sitt liv. Hon är en representant för den del av befolkningen som inte vill existera i den värld hon befinner sig i. I brist på alternativ väljer hon att försätta sig i ett tillstånd där den grymma tillvaron kan ignoreras.

Ingenstans i boken ifrågasätts sakers natur. De som ställde till problem har säkert redan emigrerat till Mars eller tidigare stupat i kriget. Det finns ingen vilja bland de som är kvar att förändra sin situation. Iran väljer att fly verkligheten medan Deckard väljer arbetsnarkomani. Det är inte alldeles klart vem som gör rätt val. Däremot skulle Iran inte överleva om hon inte gynnades av Deckards arbete. Hon skulle behöva söka egen finansiering eller gå under.

Nyheter avdramatiseras genom förmedling i nöjesprogram på teve som leds av komikern Buster Friendly. En religion kallad Mercerism sätter upp regler för hur en god människa bör vara.

Jorden har i princip blivit obeboelig till följd av ökad radioaktivitet orsakat av kriget. Barnafödandet har minskat och mänskligheten flyr till kolonierna på Mars. Att emigrera till dessa är inte en möjlighet öppen för alla. Mr Isidore som i folkmun kallas för “chickenhead” erbjuds inte en transport. De som är en “chickenhead” stannar kvar på jorden och utför enklare uppdrag. Det påminner om den lägsta klass som etablerades i Huxleys verk. Isidores yrke är att vara en veterinär som hämtar upp sjuka djur.

Varför Deckard och hans fru är kvar på jorden förklaras inte fullständigt i berättelsen. Det är möjligt för att de är barnlösa eller att de inte har råd. Deckards liv kretsar kring att jaga replikanter för att få ihop pengar att köpa ett djur vilket i detta samhälle är en statussymbol. Anseendet hos sina grannar är ett av samhällets högre mål. Det angränsar till den sociala kontroll som Orwell dragit till sin spets.

Replikanter är en form av människoliknande robotar som konstruerades för att utföra jobb som människor inte vill utföra. Troligen initierade dessa det stora kriget. Likheterna mellan chickenheads och androider är slående. Trots att de nya androidmodellerna befinner sig på en mentalt högre nivå så står chickenhead högre i anseende. Androider är trots allt inte mänskliga.

Hur tillvaron på Mars ser ut är oklart, men Roy Baty fastställer i en dialog med Isidore följande:

Isidore: "But what does it matter to me? I mean, I'm a special; 
they don't treat me very well either, like for instance I can't emigrate." 
He found himself yabbering away like a folletto, "You can't come here; I can't - " 
He calmed himself.

After a pause Roy Baty said laconically, 
"You wouldn't enjoy Mars. You're missing nothing"

Androiderna i berättelsen valde att fly till Jorden och inte till Mars. Det kan vara en fingervisning om att förutsättningarna på Mars inte är bättre än på Jorden.

Att Isidore välkomnade androiderna istället för att anmäla dessa har sin grund i deras gemensamma låga ställning i samhället.

Varför vill då Musk föra ut sin dröm om kolonier på Mars till oss? Kan det vara så att genom att erbjuda ett fantasieggande alternativ till vår tillvaro på jorden så utövar han indirekt en form av makt över oss? Hans verksamhet med att fylla himlavalvet med satelliter samt hans försök att utföra månlandningar åt NASA kan också vara en del av hans marknadsföring.

Dessa fantasier tilltalar en kategori av människor som historiskt gynnats av samhället. Den gyllene tråden är att han inte räknar alla människor som en del av mänskligheten. Hans avgränsning är allt annat än oklar. Om du av någon anledning attraheras av denna retorik bör du sätta dig ner och fundera på vad det är han egentligen försöker sälja.

Vad är det som driver miljardärer som Elon Musk och Jeff Bezos att försöka genomföra drömmar istället för att investera i att lösa verkliga problem här på jorden? Undantaget är möjligen Bill Gates.

Vad som i berättelsen om Deckard framkommer är att det mesta i samhället är byggt på lögner. Mercer som är en jesusliknande person och är grunden till religionen mercenism är en gammal avdankad skådespelare. Buster Friendly är en android. Alla djur är sedan länge utdöda och det enda som finns kvar är robotkopior. Det innebär att Mr Isidore inte är veterinär. Han är robottekniker. Den största lögnen är att alla vet sanningen, men väljer att upprätthålla en fasad av att det är sant.

Att tro något annat gör dig till ett hot mot makteliten.

Det är därför det är så viktigt för Deckard att den padda han hittar i öknen är en levande varelse. Han vill inte utmana makten.

Tack för att ni tagit er igenom denna textmassa. Om du är intresserad av mer information om vilka planer amerikanska miljardärer från Silicon Valley smider för oss kan jag rekommendera följande av “The Functional Melancholic” och videon “Ai Messiah Or AI Executioner?”

Inspiration till den här artikeln hämtades från boken “More Everything Forever” av Adam Becker. Intervjun jag hänvisar till är The Nerd Reich with Gil Duran: Here’s Why Elon Musk’s Mars Fantasy Is BS | Scientist Destroys Billionaire AI, AGI and Space Hype

Jag har av någon outgrundlig anledning läst alla Philip K Dicks noveller, om ni är intresserad kan jag rekommendera den här boksamlingen: Philip K. Dick: Four Novels of the 1960s: The Man in the High Castle / The Three Stigmata of Palmer Eldritch / Do Androids dream of Electric Sheep? / Ubik

Även om jag varit kritisk till Isaac Asimov framhåller jag att stiftelsetrilogin är en av de bättre berättelserna från guldåldern. Förmodligen för att den skulle kunna utspelas var som helst och när som helst. Rymdskeppen kan lätt bytas ut mot romerska galärskepp. Berättelsen framförs främst i dialogform och fokus är mer på samverkan mellan individer än tekniska innovationer.